My motto!
Jag måste erkänna att jag känner mig lite folkskygg till och från. Så igår när det var dags att träffa inte en eller två nya människor utan fem nya var jag faktiskt lite nervös. Jag har för vana att bli tyst och tillknäppt när nya människor tillförs mitt liv. Mycket av det här beror på komplex för mitt utseende. Jag är så förbålt säker på att folk kommer döma mig efter utseendet. Tack 9 år i grundskolehelvetet. Min gamla roll från då ligger kvar som ett fängelse runt min personlighet men jag lyckades faktiskt säga till mig själv på skarpen igår.
-Dom här människorna känner inte dig.
Och plötsligt klarnade det. Jag behöver inte vara den tysta, blyga tjockisen från förr. Jag kan, gud bevars, låta dom bilda sig en egen uppfattning om vem jag är. Och jag, jag är faktiskt jävligt trevlig, rolig, söt och charmerande. Ehum, okej nu får jag tvinga mig själv att låta det där stå kvar. Radera inte....
Vet ni vad. Jag hade en grymt trevlig kväll med människor som inte såg ut att vare sig döma mig eller skratta åt mina kommentarer. Eller vänta, dom skrattade ju. Med mig.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag finns. För att jag har ett liv. Eller för hur jag ser ut. So there, mitt motto.
Är det nu ändå nån som vill döma utifrån gamla roller så behöver jag inte bry mig. Dom kan omöjligt vara värd min uppmärksamhet.
En till sak, vilka intressanta människor! Jag tror bestämt jag ska sno med dom hem så jag har andra än gifta par och småbarnsföräldrar att umgås med.
Kommentarer
Postat av: Shva
Way to go, så ska det låta! :D
Trackback
