Me, Myself and my Cat ~(=^・・^) ヾ(^^ )

Jag har i hela mitt liv haft en manisk fobi mot sprutor. Den har fått styra mitt liv, fått mig att må illa och bli alldeles skräckslagen så fort den kommit på tal och orsakat vredesutbrott när folk inte haft vett att hålla käften fastän jag bett dom vänligt att sluta prata om sprutor.

Jag har ju insett att det är helt onödigt att gå runt med ett så pass tungt ok att bära men aldrig vågat närma mig det minfält som en fobi är.

I somras hittade jag det som krävdes för att ta itu med den här fobin och gjorde ett blodprov. Det var riktigt hemskt och jag mådde fysiskt väldigt dåligt men jag tog mig igenom. Mycket tack vare sköterskorna runt mig som erbjöd mig sina händer att hålla i och var väldigt försiktiga. Känslan när jag kom ut från sjukhuset den dagen var enorm. Så mycket stolthet över mig själv har jag nog aldrig känt förut. Jag tyckte jag svävade. På egen hand besegrade jag det största monster jag nånsin skapat åt mig själv. Jag tycker jag har rätt att vara grymt nöjd över mig själv.

Under hösten besökte jag tandläkaren för att laga två små hål (det är nu också en fobi - tandläkare, men mer om det en annan gång) och fick då bedövning. Jag var skräckslagen, hyperventilerade och höll min sambos hand i ett hårt, hårt grepp. Till sist lyckades jag lugna mig själv nog för att kunna ta de två bedövningar men vid det laget var jag redan halvt avsvimmad tack vare hyperventileringen. Borrningen kändes ingenting och tog mycket kortare tid än vad jag hade ägnat på att vara skräckslagen. Stolt och nöjd kunde jag gå ut från tandläkare (2500:- fattigare...) och tänka att jag kommit ännu ett steg närmare att bli fri från fobin.

Under mellandagarna nu var det dags för ett nytt försök på blodprov. Sambons hand hölls hårt och jag klarade mig från hyperventileringen även om jag fortfarande led av yrsel och darrningar i hela kroppen och fick lov att sitta kvar ett tag och bara vila för att överhuvudtaget kunna gå efteråt. Den gången råkade jag kasta en blick på sprutan, stort misstag, den såg enorm ut och det gjorde lite ondare än vanligt.

Idag var jag iväg och tog ett nytt blodprov och var lite intresserad över hur jag skulle reagera den här gången. Och visst, så fort det blev tal om blodprovet så knöt sig hela kroppen, magen fick ont och jag blev småsvettig så jag förvarnade dom om att jag är väldigt rädd. Fick halvligga och en duktig sköterska hittade en ådra, placerade nålen och det var över tämligen snabbt. Jag blev inte darrig, yr och hyperventilerande. Jag kunde ställa mig upp på en gång efteråt utan risk för svimmning. Kort sagt så gick det strålande! Men fortfarande får jag samma obehagskänsla i kroppen när jag tänker på vad jag nyss gjorde, när jag kommer göra det igen i framtiden och när jag blir påmind om att mitt armveck är ömt. Jag vet inte om det någonsin kommer försvinna men jag är så stolt över att ha tagit mig själv så här långt på egen hand att jag inte tänker oroa mig för det just nu. Idag var jag dessutom ensam utan någon som helst att hålla i handen, inte ens en sköterska. Och jag klarade det ändå. Framgång till mig. Jag är stark, starkare än jag tror. Jag är stark ensam. Pepp pepp!

Så hur gjorde jag då? Jag tvingade helt enkelt min logik att ta kontrollen över skräcken. Övertalade mig själv att inse att det inte är smärtan jag är rädd för, och om jag vill leva mitt liv som jag gör just nu så är det nödvändigt att jag tar ett blodprov, och det är ju faktiskt inte smärtan jag är rädd för. Så vad var jag rädd för? Min logik sade mig att jag inte var rädd för något reellt och sen överförde jag den övertygelsen till skräcken och tvingade ner den. Låter lite suspekt va? Nå det var vad som funkade för mig. Och på väg hem idag satt jag ärligt talat och funderade på vilken av mina andra fobier jag skulle ge mig på härnäst. För går det att besegra en så måste det gå att besegra andra.