Escape artist javisst
Jag gör det igen. Hysteriskt surfande i min iver att slippa plugga.
Slå mig.
Fast inte för hårt, så hög smärtgräns har jag inte.
Hankatten står vid balkongdörren och jamar ynkligt medans Honkatten har lagt sig på min vänsterarm vilket effektivt gör att jag inte kan gå och släppa ut Hankatten. Det hela handlar om vem jag tycker mest synd om, det samt att jag inte kan lite på att Hankatten inte bajsar på balkongen om han får gå ut. Hur kan man älska några som ställer till med så mycket elände som dom här två gör. Hade sambon haft en annan personlighet hade både jag och mina två katter åkt ut fortare än kvickt.
Täljde fram nytt träd i deras trädbitar så nu har dom något att göra. Den där busken, Rosentry, som jag har skaffat trädbitarna ifrån är som kattmynta åt dom fast ännu mer. Hankatten speciellt blir otroligt till sig i trasorna och slickar frenetiskt i timmar.
Hur kan det finnas så många små detaljer jag bara måste göra innan jag kan börja plugga?
Varför känner jag mig rastlös? Kan lata personer känna sig rastlösa? Är jag inte lat?
Varför finns jag? Finns jag för att jag tänker? Tänk om jag inte tänker? Varför ställer jag så konstiga frågor?
Allt det här och lite till känns det som att jag måste svara på innan jag kan sätta igång med dom 3 lagomt små tyskauppgifter jag har för dagen. Blersch.
Kommentarer
Postat av: Shva
Idag fick jag veta att såna där orostankar är en autonom biologisk process som vi inte kan påverka! ^^ Gör mig sällskap med mitt av studenhälsan givna nya uppdrag? Att inte försöka dämpa obehaget från att det finns något som måste göras genom att göra något annat (trevligare) för stunden. Utan istället göra något litet (inte allt på en gång) som är en bit på vägen dit man vill komma. Annars blir det en ond cirkel där man mår sämre och sämre, jag hamnar i den hela tiden själv! Men det är bara handlingarna man kan styra, inte oron, så man får jobba därifrån. Äh, jag kan inte säga det lika bra som tjejen på studenthälsan.
Trackback
