Att träna i grupp
Det är något visst att stå där i gruppen. Musiken dunkar i högtalarna i takt med blodets pulsering. Man lyfter, i det här fallet, stången i takt med 15 andra pers och känner verkligen samhörigheten. Alla svettas, alla tar i och alla är röda i ansiktet. I just dom där tillfällena skulle jag kunna tänka mig att hojta till, dvs om tillfället inträffar på step up. Body Pump är inget ställe man hojtar på.
Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta träning.
Efter alla år i skolans regi hatade jag verkligen all slags träning. Och jag överdriver inte, jag vet hur starkt hat är och det är exakt vad jag känner för skolgympa. Hat och förakt.
Det tog mig fyra år efter gymnasiet innan jag vågade prova på att träna på egen hand. Fick ett sms av en gammal klasskompis som ville jag skulle hänga med henne på Coregympa och till min stora förvåning tackade jag ja. Vi gick på både det ena och andra och till sist fastnade jag för step up och aerobics. Hon droppade av efter ett tag men, jag är ganska imponerad av det här, jag fortsatte ensam med att slita och svettas. Har gått sedan dess, med en liten tragisk paus på en termin, och känner mig mycket självgod med det. Nu i år försöker jag verkligen ta i med hårdhandskarna och se om jag kan få ett resultat som syns. Vi köpte ju MC-kläder förra sommaren och jag upptäckte till min förvåning en viktuppgång i slutet av förra året så jag fasar för om kläderna skulle ha blivit för små. Dom var inte billiga direkt, mc-kläderna. Bäst att slimma kroppen lite.
Nu för tiden uppskattar jag träning. Jag får ut något av det utöver bättre kondition. Jag kan bli gladmedans det varar, jag ser fram emot det! Det är så pass stora steg för mig att jag blir alldeles lycklig av att tänka på det.
Tillbaka i träningssalen. Musiken pumpar på, en remixad version av nån för tillfället populär låt, instruktören skriker, tjoar och kommer med uppmuntrande tillrop. Runt mig står 15 pers som går upp på step-brädan exakt samma sekund som mig. Lyfter armarna i samma rörelse som mig. Som svettas och flåser precis som mig. När musiken till sist tystnar står vi stilla på brädorna, i exakt samma position.
Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta träning.
Efter alla år i skolans regi hatade jag verkligen all slags träning. Och jag överdriver inte, jag vet hur starkt hat är och det är exakt vad jag känner för skolgympa. Hat och förakt.
Det tog mig fyra år efter gymnasiet innan jag vågade prova på att träna på egen hand. Fick ett sms av en gammal klasskompis som ville jag skulle hänga med henne på Coregympa och till min stora förvåning tackade jag ja. Vi gick på både det ena och andra och till sist fastnade jag för step up och aerobics. Hon droppade av efter ett tag men, jag är ganska imponerad av det här, jag fortsatte ensam med att slita och svettas. Har gått sedan dess, med en liten tragisk paus på en termin, och känner mig mycket självgod med det. Nu i år försöker jag verkligen ta i med hårdhandskarna och se om jag kan få ett resultat som syns. Vi köpte ju MC-kläder förra sommaren och jag upptäckte till min förvåning en viktuppgång i slutet av förra året så jag fasar för om kläderna skulle ha blivit för små. Dom var inte billiga direkt, mc-kläderna. Bäst att slimma kroppen lite.
Nu för tiden uppskattar jag träning. Jag får ut något av det utöver bättre kondition. Jag kan bli gladmedans det varar, jag ser fram emot det! Det är så pass stora steg för mig att jag blir alldeles lycklig av att tänka på det.
Tillbaka i träningssalen. Musiken pumpar på, en remixad version av nån för tillfället populär låt, instruktören skriker, tjoar och kommer med uppmuntrande tillrop. Runt mig står 15 pers som går upp på step-brädan exakt samma sekund som mig. Lyfter armarna i samma rörelse som mig. Som svettas och flåser precis som mig. När musiken till sist tystnar står vi stilla på brädorna, i exakt samma position.
Kommentarer
Postat av: Shva
Härligt, bra jobbat! :D
Trackback
